Dags att åka hemåt idag tydligen!
Pratade med morgonsköterskan om mina problem med att få igång magen (tydligen ett tämligen vanligt problem med EDA i och med att alla tarmrörelser också blir bedövade), och fick lite medicin mot det.
Min rumskompis åkte för övrigt hem igår (den 29:e) så natten har varit lugn och härlig!
Pratade med läkaren när han kom på förmiddagsronden, och jag kan förstå hans argument att jag inte blir bättre där än här hemma så fort de medicinska problemen var klara.
Lustigt nog får jag inte Oxycontin som komplement till Alvedon för att ta mig genom en hel dag, utan helt plötsligt byter man till Tradolan utan att jag hinner prova Tradolan på avdelningen?! Innebär ju bara att jag inte kommer att våga ta det....
Dusch, och efter duschen hade läkaren kollat min journal eftersom jag bitchat mig om varför jag inte fått någon information om 8-timmarsoperationen. Det berodde på att tumören satt så nära levern att kirurgerna fick kapa ett och ett blodkärl eftersom de inte ville riskera att skada levern. Tänk vad enkelt det hade varit om de berättat det på en gång....
Lunch och sedan när jag väntade på mina föräldrar kom en undersköterska/biträde (?) och sade att hon skulle byta plåstret över mitt operationsärr, och jag protesterade för att det var ju faktiskt hyfsat snyggt (kolla på hur kanterna är perfekt klistrade), men hon lyssnade inte eftersom det var "blodigt". Sedan kom hon med ett nytt plåster som var alldeles för kort (vilket jag påpekade och hon sade "nähä"). Sedan när hon tagit av mitt perfekt klistrade plåster så konstaterade hon också att det är alldeles för kort.
Kunde ju inte motså att visa hur mitt agraff-zickzack-sår ser ut (men ni tittar på egen risk)!!!
Bild 1
Bild 2
Bild 3
Bild 4
Sen när biträdet kom tillbaka så konstaterade hon att det inte fanns några längre plåster på avdelningen, så nu har jag fått två olika plåster slarvigt ihopklistrade. Usch, så irriterad jag blir! Kommer dessutom att krångla när jag skall duscha, anledningen till den noga klistrade plastkanten är ju just att man inte vill ha hur mycket vattenblask som helst på såret!
5 kommentarer:
Och här kom en post till medan jag kommenterade den innan!
Förstår att plåstertrasslet var irriterande. Men suss gott i natt, och känn dig jätteduktig!
Och nu vågade jag titta på agraffbilderna också - och det var ju mycket mindre läskigt än plåsterbilderna. Men vilket snyggt snitt! var det första jag tänkte. Riktigt artistiskt.
Just såna jag menade; det hade jag både på buken och på knäet och jag hade hela tiden en rädsla för att det skulle "rämna" ,-)
Darling E:
Jag är mycket mindre orolig för rämnandet med agraffer än med suturer! För mig känns det som att suturen mycket enklare kan "skära" igenom köttet (fettet/huden) om det stramar för mycket....
Däremot blev jag lite oroad när jag pratade med min syrra och hon sade att det gjorde så ONT att ta bort dem efteråt...
Ja, det var jag också .. nervös att ta bort dem. Inga som helst problem!! I det närmaste helt smärtfritt!
Skicka en kommentar